I rosa...

och då menar jag

ROSA!!!

Med fläta på framsidan och i

NALLEGARN...

Tror t.om att färgen heter cyklamen.

Även

sjal i garnet NAlle

hålls det igång med...

Och en ska sparkas i gång...

Just nu är stickningen ren terapi...

Enda gången som jag kan bara vara

jag.

Låter mysko, men så är det..

Det är en sak att vara ensam när man är

bara en,

men att vara ensam när man är två

är värre...

 

mary-ann

20 mars 2011 11:25

handarbete är den bästa terapin som finns...och ensamheten när man är 2 är inte rolig sits att sitta i...va rädd om deg..kram

http://paristickor.blogspot.com

 

TildaBellan

20 mars 2011 15:17

Allt skapande ÄR terapi, lugnande och utvecklande för hjärnan som då utsöndrar må-bra-hormon som lindrar inte-må-bra-hormon och ger samma effekt som lugnande medicin. Det har min väninna som är psykiater sagt och då ÄR det sant (vetenskap du vet).
Och det där sista trista du nämner - det behöver jag ingen psykiaterväninna för att förstå mig på. Det har jag själv lidit mig igenom och det är förfärligt. Men glöm aldrig "att våga är att förlora fotfästet för en kort sekund - att inte våga är att förlora sig själv", ifall du vill göra revolution.
Kram på dig!

http://tildabellan.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har hänt mycket det senaste året, och bloggen har fått ligga nere.Ska försöka börja lite mer igen...  :-) Ni som har följt min blogg vet historien.det som hänt sedan dess är att den förlupne makenInsåg att gräset inte var grönare på andra sidan...

Lever, andas, ska uppdatera er alla.. Mycket har hänt, och kommer att hända.. ...på stickfronten händer dock inte lika mycket......

  Mycket har hänt - på kort tid...   vet inte hur eller vad jag ska berätta, mer än att allt är enklre på ett sätt, men det innebär MYCKET funderingar, och mycket ältande..   Barnen mår bra, eller ok och jag är också ok..   ...

Min älskade mamma påtalade lie fintatt det var länge sedan jag bloggade... Som ni förstår är mitt liv lite upp och ner..ena dagen känns det som om vi är på rätt väg... Nästa dag känns det som om vi åkt ner till botten igen.   Nya saker hän...

Jag får påminna mig att andas...Att ta en stund i taget.. Att plåga mig igenom ännu en dag.. Ska det aldrig sluta?? Plågan att se dem gulla med varandraöppet på FB? Plågan att höra när han pratar med henne itelefon när han är här? Plågan...